Ulla-Britt's blogg

Nu är det gjort! Nu är detta mål nått! Målet i Motala en lördag i juni 2012 och det känns underbart härligt!

Om någon sagt till mig för flera år sedan, eller om tanken bara funnits i min egen fantasi, att det år jag fyller 70, skulle cykla 10 mil? Nej, det hade känts helt orimligt! Men, nu har jag gjort det och innerst inne är jag faktiskt väldigt stolt. Den känslan är kanske den allra viktigaste.

Fredagen den 8 juni började hela äventyret. Bilfärd mot Motala för att hämta ut nummerlapp och chips. Konstaterade då att det fanns flera äldre kvinnor som skulle cykla. En del med samma rondör som jag själv och där klädsel samt utrustning inte var det viktigaste!

En tidig kväll i en stuga vid Bråviken med familjemedlemmar och uppstigning klockan fem på morgonen. Då undrade man faktiskt  vad man givit sig in på. Det regnade och cirka tio grader varmt. Då kändes det inte kul att äta havregrynsgröt och göra sig i ordning!!

En spänd förväntan framme vid starten. Någon måste gå på toa, någon måste fylla på vatten och någons fäste till växelvajern har gått sönder! Lite lagom stress strax så där före start och den enda som stod lugn, var jag. Allting ordnade sig och nu var det snart dags för mig och tre döttrar i familjen. 

Det blev en sju timmar lång cykelfärd med avbrott för tre ordentliga pauser. Vi cyklade i ömsom regn och solsken, uppför Omberg och ner. Visst måste jag gå upp för denna branta backe men vad gjorde väl det. Vi hade kul! Det var en folkfest. Glada tillrop under färden och inte minst samtal med andra cyklister. 

Visst blir man glad när man i startfållan möter en nästan jämårig kvinna med en härlig inställning till det hela. Det var tredje gången hon cyklade. I år skulle hon försöka slå sitt personliga rekord. Förra året passerade hon tre cyklister. I år skulle hon försöka passera fyra. Glatt vinkande passerade hon oss fyra efter vägen - nu var målet nått!

Visst blir man imponerad när man flera gånger,  efter varje depåstopp,  passerar den äldre kvinnan, som i lugnt, makligt tempo trampar sin cykel. Hon hann säkert fram till mål innan linan drogs!

Visst  känns det bra när man med stor möda styr sin cykel uppför branta backar får sällskap med någon, som säger att snart är krönet nått och det bär av nerför!!

Visst känns det underbart när man ser sin alldeles egna supporterskara. Vid sista depån, två mil från mål, fanns ett ett stort plakat med  texten: "Kämpa på mamma, mormor och mostrar. Heja! Heja!" Och, det var riktad till oss! Då orkar man de sista milen och cyklingen går som en dans.

Det blev en fantastisk upplevelse, en 70-årspresent från familjens tre döttrar, som jag fick dela med dem. De var fantastiska. Följde mig hela vägen med glada tillrop som "glöm inte att dricka" eller "växla ner".  Ibland kom uppmaningarna med några sekunders mellanrum från tre olika håll. Ni är underbara!!!

Nu har jag en medalj som minne av denna cykelfest. En medalj som för mig har samma dignitet som en OS-medalj av guld. 

Jag har gjort det, gick i mål och dessutom fått uppleva känslan av att vara pigg, glad och stolt! 

Nu närmar det sig!! Dagen C som står för för cykling 10 mil! Det känns faktiskt lite oroande: Visserligen har jag tränat. Cyklat varannan dag i sol, regn och blåst men ny kryper oron närmare. Är det tillräckligt? Denna sista vecka har det inte blivit någon träning alls. Har tyvärr känt mig lite krasslig. En lätt förkylning som absolut inte får bli sämre. Jag fryser, har ont i mina leder och huvud. 

Helt galet kan man nog tänka. Att närmare 70 år sätta sig på en vanlig treväxlad tantcykel med cykelkorg och ge sig iväg på detta äventyr? Kanske det men ........

Det är bara att ta det lugnt, säger många till mig. Det fixar du. Vad duktig du är! Nej, jag är inte duktig, jag kämpar!!

Nu vill jag bara att känna mig pigg och kry. Att regnmolnen som syns på väderkartorna denna lördag, försvinner helt och hållet. Jag vill inte bli våt och kall!! Jag vill genomföra denna dag tillsammans med familjens tre underbara döttrar. Jag vill att det skall bli ett fint och förglömligt minne för oss alla. 

Håll tummarna!

God eftermiddag Världen!

Ett tag sedan jag skrev tyvärr,  men tycker väl inte jag haft något av vikt att skriva. Lite dåligt samvete har jag i alla fall, därav detta inlägg!

Idag har vi sprängt 3 mils gränsen! Te, kaffe och smörgåsar i en tygkasse och iväg. Min kära treväxlade Apollo stod redo på gården och käre makens blick sa mig, att det var inte läge att förhandla eller komma med undanflykter.

Det var varmt, en lätt bris, solen sken och himlen blå. I varje fall när vi stod stilla hemma på gården!  Förhållandena var annorlunda under vår cykeltur. Antingen står några av mina närstående i nära kontakt med vindguden eller så kan man aldrig lita på meterologernas vindpilar!

I vilket väderstreck vi än cyklade, var det alltid motvind. I vissa backar kändes det som om man stod stilla. För att hålla sig i gång, var det bara att trampa på. Ett absolut fantastiskt väder att sitta i en solstol  och glädjas åt de varma härliga vindarna.

Men, för att hamna i den där solstolen fanns det ingen återvändo. Det var bara att cykla hem. En nätt liten runda på 33 km. Nu har käre maken utstakat en ny runda. Den är 40 km  och fredagförmiddag är det nog dags!

Trädgårdsarbete och cykling har alltså i stort präglat min vecka. En härlig visit  till äldsta dottern och hennes familj i deras torp i Värmland under helgen, har vi dock hunnit med. Med cyklar på bilen, de nyinköpta cykelbyxorna nerpackade, då förstår ni nog vad som hände. En liten cykeltur uppför Värmlands alla mördarbackar. I varje fall 24 km.

När man sitter där och kämpar i motvind, med mjölksyra i benen och tycker det bara är uppförsbackar, kommer tankarna - varför? När man gjort sin runda, känner man sig belåten och stolt. Jag gör ju det egentligen bara för mig själv. Mitt blodtryck har sjunkit, mina kläder sitter lösare och jag orkar mer. Dessutom får jag inte längre samma dåliga samvete när jag unnar mig en chokladbit. Jag njuter av den dubbelt så mycket!

Det var en gång en blogg, en reseblogg, som skapades med anledning av en resa till Kina. Ett sätt att hålla kontakt med alla våra barn och barnbarn, släktingar samt vänner. Nu är det inte en reseblogg längre. Fortsätter att göra inlägg och skriva. Det får bli en blogg innehållande tankar och funderingar omkring vardagen hos en äldre pensionerad kvinnlig lärare i sina bästa år. Ett minnesdokument om inte annat för mig själv.

Idag har vi frossat i i minnen. Trevliga minnen från en fantastisk resa i Kina. Tio bilder skulle plockas ut och skickas till våra medresenärer. Det var svårt. Tio bilder, ett litet urval från ca tusen sådana. Varje taget ögonblick väckte ånyo ens minnesbilder. Varje  taget ögonblick fick lika stor betydelse. Nu har vi i varje fall gjort detta och det var faktiskt riktigt skönt att falla tillbaka i minnet av en minnesvärd resa. 

Vi mötte våren i Kina, i den södra- och centrala delen samt slutligen i Peking. Men, när vi landade på Landvetter flygplats, var förhållandena helt annorlunda. Våren hade faktiskt inte gjort sitt inträde. Som kuriosa kan jag nämna att värmen inte  var på i huset, vilket gjorde inträdet i vårt hem lite kylslaget. Temperaturen plus tolv grader var väl inte det som vi helst ville ha klockan ett på natten. Det blev bara att tända en brasa, koka en kopp te och vira in sig i plädar.

Nu har våren, eller skall man kanske säga sommaren, kommit  till oss i Halland. Igår härligt sommarväder men idag lite kyligare. Fruktträden håller på att slå ut - en underbart vacker period. Käre maken har planterat i alla sina odlingsbänkar. Hela uterummet är fullt av pelargonier, örter och sommarblommor. Nu är det fullt upp att göra med trädgårdsarbete.

Nu är det också bara drygt en månad kvar till nästa stora evenemang - Tjejvättern. Försöker vara ute och cykla så ofta jag kan och vill. Behöver nog en bekväm sadel, cykelhandskar och en ny hjälm. Vad jag dessutom behöver är längre cykelturer, flera mil. 

Alltså tillbaka till verkligheten!

God Morgon Världen!

Tro mig eller inte men det blev en ofrivillig extra cykelrunda, 7.5 km, idag igen!  Måste kanske förklara närmare. Den 9 juni är det Tjejvättern! Som födelsedagspresent på min nästan 70-årsdag fick jag en anmälan till detta evenemang. Avsändarna var familjens tre flickor, som kommer att cykla tillsammans med mig. Enligt dem kommer detta att bli en trivsam runda. De har lovat att gå uppför alla backar tillsammans med mig! Visste inte hur jag skulle bete mig när jag fick detta presentkort men skam den som ger sig. 

Träningen började redan i januari månad. Gym tre gånger i veckan, ben- och konditionsträning. Dessutom cykel 3 x 10 minuter. Sammanlagt blir det ca 9 km motionscykel per vecka.

Nu har utomhusträningen börjat. Igår cyklade vi, käre maken och jag, 12,6 km. Idag skulle jag ta det lugnt, men så blev det inte.

Käre maken skulle ut på sin löparrunda ca fem km och jag bestämde mig för att  cykla ifatt honom.  Borde veta att vi inte talar samma språk  ibland när det gäller färdvägar och hans i mitt tycke dåliga lokalsinne. Det blev fel!  Hamnade till slut på små icke cykelbara stigar i skogen. Marken vattendränkt och lerig på sina ställen. Men, vad gjorde väl det ! Skogen var tyst och stilla. Stengärdsgårdarna underbart  tjusiga  och vitsipporna många.

Det blev en runda på 7,5 km på cykel förutom promenaden i skogen! Det är nog bäst att själv bestämma min egen väg i fortsättningen.

Mitt-på-dagen God Dag Världen! 

Ibland blir man lite rädd för sig själv. Hur kort tid tar det inte att gömma?  Man kan gå från det ena rummet till det andra, titta sig omkring och undra varför man är där? Det är nog många som  känner igen detta. Om man inte gör det, lyckliga du!

Ett sätt att komma ihåg för min del är att försöka hänga upp det på olika sätt. Inte bokstavligen men mentalt. En metod som fungerat bra. Ett sätt att komma ihåg namn och var man lägger saker. Är också mycket uppmärksam när något ligger fel och kan med lätthet tala om för andra, var de skall hitta sina saker. Men, nu här det hänt!

I en timmes tid har jag sökt ringarna för gardinupphängning. Rivit ner, rivit upp, flyttat om i skåp och lådor. Nu behövs verkligen en storstädning!! Jag minns var de de fanns för två år sedan, exakt i vilken låda och hur påsen såg ut. Gjorde vissa ommöbleringar förra året och det är ju bara sex månader sen! Vet att jag då lade dem på ett mycket smart ställe, men....

Nu återstår bara om käre maken kan hjälpa mig eller köpa nya. Kognitiv stress eller kan det bero på att jag helst av allt vill köpa nya gardiner? 

Ha det gott! 

God Eftermiddag! Har man inget annat att tala om finns ju det alltid spännande objektet väder!  Igår hörde vi åskan mullra och idag har vi skymtat solen bakom diset.

Finns alltid något att längta till. Just nu är det sol och värme. En skön sommar med värme, blommor, bad och slöa lediga dagar. Konstigt nog längtar man efter hösten också. Just den dagen man känner att nu får det vara slut med gräsklippning och ogräsrensning. 

Idag har dock årets jaktsäsong börjat. Jakten på maskrosor och mördarsniglar.  Utrustad med en liten spade och blicken koncentrerad vänd neråt, började maskrosutrotningen. Det blev en hel del! Dessutom måste ju dessa växter vara intelligenta. Trodde mig vara klar med ett område men när jag vänder mig om, finns det flera kvar! Nu har gräsmattan en massa små hål och liksom förra året, hoppas man att nu är de utrotade, alla dessa av grannens dotter så kallade Ingvars solar. Så var fallet inte förra året och så är det nog inte i år heller.

Nästa jakt tar också nu sin början, mördarsniglar. Tycker inte om att döda djur och är imponerad av de som med en sax klipper dem mitt itu! Det kan jag inte. Vet inte riktigt vilken metod som är mest human men tror inte det är min, salt. Det måste finnas ett enkelt sätt att slippa dem men vet inte vilket.

En söndag med trädgårdsarbete, en söndag som lider mot sitt slut. Hoppas de nyplanterade klätterrosorna tar sig och att vi kommer att få stor användning av vår nya cafémöbel! Ha det gott!

Hej alla vänner! Aprilväder kan man nog säga att det är. Tittar man ut genom fönstret skiner solen och himlen är blå. Går man ut genom dörren möts man av kyliga vindar.  Visst väntar man på den där värmen, trots att det bara är april månad!

Tillbaka till verkligheten skulle man kanske kunna säga. En vecka nu sedan vi landade på Landvetter. En vecka fylld med praktiska göromål som tvätt och annat men också en vecka fylld av minnen från Kinaresan!

Helt plötsligt kommer man ihåg små detaljer, försjunker i små minneskavalkader och blir glad! En resa består kanske av tre olika moment - en förberedelse-, genomförande-  och reflektionsfas. Alla tre lika intressanta och roliga!

Nu har vardagen gjort sitt inträde igen. Kläderna är tvättade, teerna provsmakade och de små minnessaker man köpt, utplacerade. Nu får man leva på sina minnen, tacksam över att ha fått denna möjlighet att se detta stora rike ur olika aspekter. En kulturell, historisk och naturupplevelse blandad med intryck och avtryck av människor man mött. Kan man annat än vara glad!

Go'kväll alla ni! Ett kort inlägg ikväll! Förbereder oss inför resan hem i morgon, både mentalt och fysiskt! I morgon åker vi hem!

Flyger på eftermiddagen till Franfurt, byter till Köpenhamn och därefter till Göteborg. Om alt stämmer bra, kommer vi att landa mitt i natten och finner vår bil parkerad på Landvetter. 

Sista kvällen och sista måltiden hela ressällskapet tillsammans. Det var inte vilken middag som helst utan något som jag bara hört talas om - Pekinganka. En god middag då vi även fick smaka på ett kinesiskt rött och sött vin samt en hutt kineskiskt brännvin (56%).

Nu är resväskorna i stort sett färdigpackade, handbagaget ommöblerat och reskläderna framtagna. Nu är det dags att summera allt vi varit med om. Glad att jag skrivit denna blogg till stöd för minnet, ett dokument som får oss att komma ihåg allt det fantastiska vi varit med om!

Ha det gott!