juni 2012

sön, 2012-06-17

 

Här kommer en liten berättelse om vådan av att utmana det naturliga levernet här på vår planet. Alla är vi nog medvetna om att den befolkas av allehanda tvåbenta, fyrfota, krälande och simmande varelser. Alla får plats men ibland måste man välja bort vissa till förmån för andra.
 
Detta är historien om en mycket smart liten ekorre och en man som finner glädje i att iaktta småfåglarna som äter från hans egenhändig byggda matstation.
 
En sinnrik konstruktion enligt förlaga från Hornborgasjön, helt omgärdad av ett nät av plast, en fågelrestaurang värdig pilfinkar, blåmesar, talgoxar, grönfinkar, talltitor och alla de andra små färggranna samt fjäderbeklädda. En matplats väl värd att finnas med i Guide Michelin för dessa små. Strax om hörnet av denna fantastiska byggnad finns även ett pariserhjul och inte att förglömma, ett bad.
 
                                 
 
 
Allt skulle vara frid och fröjd om inte platsen hittades av en liten kvick och piggögd ekorre.
Maten serverad och det fanns hål i nätet. Visserligen gjorda för inflygning av de små fjäderbeklädda men, varför inte. 
 
Nu började kriget. Ett nytt nät fästes över det gamla. Hålen gjordes mindre, men ack! Det hjälpte inte. Den lille rackaren slank galant in genom hålen och åt med förtjusning. 
 
Ett nytt nät införskaffades, ett av stål. Ingångshålet gjordes i en bottenplatta. Nu var väl maten räddad för de som var inbjudna. Men ack! Är man liten, smidig och brun, ja då är det väl ingen match! Maten fortfarande serverad. Härligt!
 
                                   
 
Nästa steg i framryckningen av den store tvåbente?  En ny bottenplatta och ett litet rör i mitten av denna. Dit skulle väl inte den smarte lille rackaren nå, eller? Och, det gjorde den! Striden trappades upp och en lodrät placerad platta spikades fast på restaurangens ben. 
 
Där är vi nu! Vad kommer att hända i fortsättning. Numera liknar detta ställningskrig som en parodi av Musse Pigg, Pluto och granen, som visas varje julafton klockan femton noll noll.
 
 
 
 
ons, 2012-06-13

Nu är det gjort! Nu är detta mål nått! Målet i Motala en lördag i juni 2012 och det känns underbart härligt!

Om någon sagt till mig för flera år sedan, eller om tanken bara funnits i min egen fantasi, att det år jag fyller 70, skulle cykla 10 mil? Nej, det hade känts helt orimligt! Men, nu har jag gjort det och innerst inne är jag faktiskt väldigt stolt. Den känslan är kanske den allra viktigaste.

Fredagen den 8 juni började hela äventyret. Bilfärd mot Motala för att hämta ut nummerlapp och chips. Konstaterade då att det fanns flera äldre kvinnor som skulle cykla. En del med samma rondör som jag själv och där klädsel samt utrustning inte var det viktigaste!

En tidig kväll i en stuga vid Bråviken med familjemedlemmar och uppstigning klockan fem på morgonen. Då undrade man faktiskt  vad man givit sig in på. Det regnade och cirka tio grader varmt. Då kändes det inte kul att äta havregrynsgröt och göra sig i ordning!!

En spänd förväntan framme vid starten. Någon måste gå på toa, någon måste fylla på vatten och någons fäste till växelvajern har gått sönder! Lite lagom stress strax så där före start och den enda som stod lugn, var jag. Allting ordnade sig och nu var det snart dags för mig och tre döttrar i familjen. 

Det blev en sju timmar lång cykelfärd med avbrott för tre ordentliga pauser. Vi cyklade i ömsom regn och solsken, uppför Omberg och ner. Visst måste jag gå upp för denna branta backe men vad gjorde väl det. Vi hade kul! Det var en folkfest. Glada tillrop under färden och inte minst samtal med andra cyklister. 

Visst blir man glad när man i startfållan möter en nästan jämårig kvinna med en härlig inställning till det hela. Det var tredje gången hon cyklade. I år skulle hon försöka slå sitt personliga rekord. Förra året passerade hon tre cyklister. I år skulle hon försöka passera fyra. Glatt vinkande passerade hon oss fyra efter vägen - nu var målet nått!

Visst blir man imponerad när man flera gånger,  efter varje depåstopp,  passerar den äldre kvinnan, som i lugnt, makligt tempo trampar sin cykel. Hon hann säkert fram till mål innan linan drogs!

Visst  känns det bra när man med stor möda styr sin cykel uppför branta backar får sällskap med någon, som säger att snart är krönet nått och det bär av nerför!!

Visst känns det underbart när man ser sin alldeles egna supporterskara. Vid sista depån, två mil från mål, fanns ett ett stort plakat med  texten: "Kämpa på mamma, mormor och mostrar. Heja! Heja!" Och, det var riktad till oss! Då orkar man de sista milen och cyklingen går som en dans.

Det blev en fantastisk upplevelse, en 70-årspresent från familjens tre döttrar, som jag fick dela med dem. De var fantastiska. Följde mig hela vägen med glada tillrop som "glöm inte att dricka" eller "växla ner".  Ibland kom uppmaningarna med några sekunders mellanrum från tre olika håll. Ni är underbara!!!

Nu har jag en medalj som minne av denna cykelfest. En medalj som för mig har samma dignitet som en OS-medalj av guld. 

Jag har gjort det, gick i mål och dessutom fått uppleva känslan av att vara pigg, glad och stolt! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ons, 2012-06-06

Nu närmar det sig!! Dagen C som står för för cykling 10 mil! Det känns faktiskt lite oroande: Visserligen har jag tränat. Cyklat varannan dag i sol, regn och blåst men ny kryper oron närmare. Är det tillräckligt? Denna sista vecka har det inte blivit någon träning alls. Har tyvärr känt mig lite krasslig. En lätt förkylning som absolut inte får bli sämre. Jag fryser, har ont i mina leder och huvud. 

Helt galet kan man nog tänka. Att närmare 70 år sätta sig på en vanlig treväxlad tantcykel med cykelkorg och ge sig iväg på detta äventyr? Kanske det men ........

Det är bara att ta det lugnt, säger många till mig. Det fixar du. Vad duktig du är! Nej, jag är inte duktig, jag kämpar!!

Nu vill jag bara att känna mig pigg och kry. Att regnmolnen som syns på väderkartorna denna lördag, försvinner helt och hållet. Jag vill inte bli våt och kall!! Jag vill genomföra denna dag tillsammans med familjens tre underbara döttrar. Jag vill att det skall bli ett fint och förglömligt minne för oss alla. 

Håll tummarna!