maj 2012

ons, 2012-05-23

God eftermiddag Världen!

Ett tag sedan jag skrev tyvärr,  men tycker väl inte jag haft något av vikt att skriva. Lite dåligt samvete har jag i alla fall, därav detta inlägg!

Idag har vi sprängt 3 mils gränsen! Te, kaffe och smörgåsar i en tygkasse och iväg. Min kära treväxlade Apollo stod redo på gården och käre makens blick sa mig, att det var inte läge att förhandla eller komma med undanflykter.

Det var varmt, en lätt bris, solen sken och himlen blå. I varje fall när vi stod stilla hemma på gården!  Förhållandena var annorlunda under vår cykeltur. Antingen står några av mina närstående i nära kontakt med vindguden eller så kan man aldrig lita på meterologernas vindpilar!

I vilket väderstreck vi än cyklade, var det alltid motvind. I vissa backar kändes det som om man stod stilla. För att hålla sig i gång, var det bara att trampa på. Ett absolut fantastiskt väder att sitta i en solstol  och glädjas åt de varma härliga vindarna.

Men, för att hamna i den där solstolen fanns det ingen återvändo. Det var bara att cykla hem. En nätt liten runda på 33 km. Nu har käre maken utstakat en ny runda. Den är 40 km  och fredagförmiddag är det nog dags!

Trädgårdsarbete och cykling har alltså i stort präglat min vecka. En härlig visit  till äldsta dottern och hennes familj i deras torp i Värmland under helgen, har vi dock hunnit med. Med cyklar på bilen, de nyinköpta cykelbyxorna nerpackade, då förstår ni nog vad som hände. En liten cykeltur uppför Värmlands alla mördarbackar. I varje fall 24 km.

När man sitter där och kämpar i motvind, med mjölksyra i benen och tycker det bara är uppförsbackar, kommer tankarna - varför? När man gjort sin runda, känner man sig belåten och stolt. Jag gör ju det egentligen bara för mig själv. Mitt blodtryck har sjunkit, mina kläder sitter lösare och jag orkar mer. Dessutom får jag inte längre samma dåliga samvete när jag unnar mig en chokladbit. Jag njuter av den dubbelt så mycket!

 

 

                                                                     

 

 

 

fre, 2012-05-04

Det var en gång en blogg, en reseblogg, som skapades med anledning av en resa till Kina. Ett sätt att hålla kontakt med alla våra barn och barnbarn, släktingar samt vänner. Nu är det inte en reseblogg längre. Fortsätter att göra inlägg och skriva. Det får bli en blogg innehållande tankar och funderingar omkring vardagen hos en äldre pensionerad kvinnlig lärare i sina bästa år. Ett minnesdokument om inte annat för mig själv.

Idag har vi frossat i i minnen. Trevliga minnen från en fantastisk resa i Kina. Tio bilder skulle plockas ut och skickas till våra medresenärer. Det var svårt. Tio bilder, ett litet urval från ca tusen sådana. Varje taget ögonblick väckte ånyo ens minnesbilder. Varje  taget ögonblick fick lika stor betydelse. Nu har vi i varje fall gjort detta och det var faktiskt riktigt skönt att falla tillbaka i minnet av en minnesvärd resa. 

Vi mötte våren i Kina, i den södra- och centrala delen samt slutligen i Peking. Men, när vi landade på Landvetter flygplats, var förhållandena helt annorlunda. Våren hade faktiskt inte gjort sitt inträde. Som kuriosa kan jag nämna att värmen inte  var på i huset, vilket gjorde inträdet i vårt hem lite kylslaget. Temperaturen plus tolv grader var väl inte det som vi helst ville ha klockan ett på natten. Det blev bara att tända en brasa, koka en kopp te och vira in sig i plädar.

Nu har våren, eller skall man kanske säga sommaren, kommit  till oss i Halland. Igår härligt sommarväder men idag lite kyligare. Fruktträden håller på att slå ut - en underbart vacker period. Käre maken har planterat i alla sina odlingsbänkar. Hela uterummet är fullt av pelargonier, örter och sommarblommor. Nu är det fullt upp att göra med trädgårdsarbete.

Nu är det också bara drygt en månad kvar till nästa stora evenemang - Tjejvättern. Försöker vara ute och cykla så ofta jag kan och vill. Behöver nog en bekväm sadel, cykelhandskar och en ny hjälm. Vad jag dessutom behöver är längre cykelturer, flera mil. 

Alltså tillbaka till verkligheten!